Man skryter inte om att man känner sig ensam. Det är snarare något man håller lite tyst om, för det är lite jobbigt att prata om. Och på något sätt så känner man kanske att man har sig själv att skylla; att man är för osocial, för tråkig, för kass. Så varför skulle någon vilja vara med en? Och man vill ju inte bli betraktad som någon gnällig typ, så hellre förblir man tyst och agerar som den starka och käcka person man betraktas som.

De bra dagarna är man å andra sidan bäst, snyggast och smartast i världen. Då finns det inga negativa kommentarer i världen som biter på en. Inget kan slå ned ens goda humör och man väntar bara på att alla ska kasta sig över en; man är ju så himla kul och intressant att vara med.

Även den som är stark och självständig är ibland också svag och behöver bekräftelse. Att jag ibland är bäst i världen och ler åt alla jag möter, innebär inte att jag inte också gråter hejdlöst och känner mig ensammast i världen. Att våga vara sårbar är mod. Och det är väl just det det handlar om? När du uttalar att du just nu har det lite svårt så finns ju det ju människor runtomkring som bryr sig och som står beredda att hjälpa dig.

Att pendla mer eller mindre mellan olika känslolägen är nog en del av livet och av att vara människa. Men det som skiljer oss åt i sammanhanget är kanske förmågan att hantera lägena? För vi har ju faktiskt ett val! Känslan av att känna sig ensam är när den infinner sig verklig. Likväl känslan av att vara på topp. Men känslan kan påverkas och styras genom vad du tänker och vad du gör. Och du kan bryta destruktiva tanke- och känslomönster!

Den stora frågan är: Vill du?

Cecilia Nordlund – Alla sa att allting var farligt