Ibland kör man fast i sin egna känsla. Det kan handla om besvikelse över händelser eller människor, ledsnad över andras beteenden eller att man helt enkelt inte får ihop sammanhangen. Då är det lätt att låta sig styras av sin rädsla och plötsligt blir man ett offer. Som någon utan makt att påverka. Inget kan vara mera fel!

Jag har alltid ett val. Ett val att göra i hur jag ska känna, men framför allt i vad jag ska göra, d v s vilken känsla jag ska agera på. Offerrollen är helt självpåtagen. Och då måste jag fråga mig om det är så jag vill ha det. Om inte måste jag ta ansvar för att förändra. För om det är jag som far illa av något, så är det mitt ansvar att försöka förändra det jag mår dåligt av.

Att våga älska förbehållslöst är mod på riktigt. Kärlek är helt underbart och fantastiskt men den kräver ibland också sin motsats i form av ledsnad, besvikelser och sorg. Kärleken känns, skriver Micke på sin blogg.

Man får vara ledsen och man får känna sig besviken. Men att vara ett offer hjälper ingen. Efter att den känslan fått råda en stund, är det dags att vända den till handlingskraft och jäklar anamma. Då lever livet igen och jag återtar makten över mitt liv.

Jag brukar fråga mig om det är rädsla eller lust som styr min känsla, mitt beteende och mina beslut. Det är vid första anblicken inte alltid helt lätt att veta. Men tillåter jag mig bara att lyssna på mitt hjärta så inser jag snart. Och först då har jag makten att förändra. För vem vill vara styrd av sina rädslor?