Medveten närvaro – mindfulness – är populärt nuförtiden. Att aktivt träna sin medvetna närvaro ska hjälpa mot stress, sömnsvårigheter, smärta och diverse andra saker. Det säger jag alls inte emot men jag funderade på om omedveten frånvaro kanske också borde få lite spaltmeter i media? När motivationen tryter och vardagen känns som en yllekofta man tvättat för varmt? När man undrar vad som ska komma efter veckohandling och middagslagning? När tillvaron känns slentrianmässig och förutsägbar?

När det känns som att det mest medvetna jag kan göra med mitt liv just nu är att drömma? Och planera för framtiden? Och vara lite härligt omedvetet frånvarande?

Kanske det handlar om att acceptera och gilla sitt liv och hur allt ser ut, men ändå inte skippa drömmarna, planerna och idéerna om hur det skulle kunna vara?  Det sägs att de flesta inte lever idag utan mer ägnar sig åt att göra förberedelser för morgondagen. Eller älta gårdagens oförrätter och tillkortakommanden. Kanske det handlar om balans? Att hitta nivån på lagom mycket gårdag – för att lära sig av det man gjort, lagom mycket idag – för att inte missa det som händer just nu och känna sig avslappnad samt lagom mycket morgondag – för att också tillåta sig att fortsätta drömma och planera.