Filmer i huvudet

29 september, 2013

När jag sluter ögonen finns två olika filmer som kan spelas upp. Eller egentligen två fragment av scener som endast kan anas. Idag står jag i bakänden av ett tåg. Ett sånt där gammaldags ånglok med en liten avsats längst bak som man ser på westernfilmer. Tåget går fort och det förflutna och sidovyerna rör sig snabbt bort från mej. Känslan scenen för med sig är att jag håller på att lämna allt.

I den andra filmen står jag tvärtom som en galjonsfigur i fronten av tåget. Sidorna rusar fortfarande förbi men vi åker snabbt framåt, kanske mot nåt ljus i en tunnel. Scenen är spegelvänd mot den förra. Känslan är att jag åker mot något okänt. Båda scenerna bär med sig både hopp och ledsnad; tillförsikt och rädsla. Kanske de vill säga mig något om att tåget är detsamma oavsett vilken ände av det jag befinner mig i?

Jag stannar upp å håller för mina slutna ögon så hårt jag kan med båda handflatorna. Nu blir det mörkt och känslan av att svärtan ökar obegränsat är tydlig. Jag öppnar ögonlocken å kisar bakom händerna. Solens ljus letar sig in men så fort jag sluter ögonen igen kommer det svarta. Å det fortsätter och fortsätter och blir bara allt svartare. Hur svart kan det bli? När är färgen mättad? När kan duken inte svälja mer färg?

Jag sitter på berget hemmavid och scenerna växlar ibland snabbare än i en actiontrailer. Men just idag – i minnets bedrägliga sanning – står jag i sista vagnen å horisonten försvinner i fjärran.