Förra året vid denna tiden var jag mitt uppe i en förälskelse av en styrka jag aldrig tidigare varit med om. Den kom helt oförberett och slog mig till marken innan jag hann få upp några murar och sköldar. Jag föll i farstun och gick in med hela min passion och vilja; det fanns inga alternativ. I relationen fanns en energi  jag länge saknat. Och också samförståndet och bekräftelsen. Jag gav mig hän.

Hösten kom och med den en osäker situation och det hela började vändas för att så småningom ta av min energi och ork. Passionen fanns kvar men belöningarna kom allt mer sällan. Jag började ägna mig åt självrannsakan och att svaja i min självuppfattning: Vem är jag egentligen och vad är verkligen viktigt för mig? Jag tvivlade på min dittills grundläggande tro på att det man vill det kan man också.

Under våren fick jag hjälp med att besvara frågorna som dök upp i mitt huvud. Många av dem handlade om att jag behövde påminna mig om hur man balanserar och väljer förhållningssätt och beteende utifrån situation och funktion. Jag blev mer medveten om att mina känslor är ute efter att säga mig något. Och jag var tvungen att öva på att sluta slå på mig själv; sluta vara min egen största kritiker i alla lägen och därmed kunna acceptera även mina sämre sidor.

Det är mycket svårt att bibehålla passionen för något om det du gör inte belönas eller till och med bestraffas. Om du använder dina vanliga strategier som brukar funka och de plötsligt inte gör det? Om det som brukar belönas plötsligt inte längre lönar sig, utan tvärtom till och med missgynnar dig? Det är då det är dags att testa andra strategier; andra förhållningssätt. Det övar jag på nu, vilket har medfört en del förändringar i mitt liv. Jag är på inget sätt klar.

Min grundinställning är fortfarande att jag kan om jag vill. Men jag har insett att i vissa fall krigar det där jag vill med andras vill. Kampen kan bli hård och kan till och med förloras. Men oavsett om slag blir förlorade är behöver ändå inte kriget vara förlorat. Ibland hittas samförståndet mellan viljorna. Ibland kan man lägga ner vapnen för att ens egna vilja inte längre är viktig. Och ibland hittar var och en sin egen viljas unika väg.

Jag tror att passionen behövs i mitt liv. Och jag tror den kommer igen – i en eller annan form – om jag fortsätter lyssna lyhört på mina egna behov och inte låter mig förvillas av föreställningar om hur livet ska levas eller av vad jag tror att andra människor förväntar sig av mig. Om jag motar mina egna spöken i dörren och gör aktivt motstånd till det som säger: du är inte bra nog. Om jag vågar säga nej till det som inte stämmer med mina värderingar eller fyller en funktion i skapandet av mitt liv.

Frågorna jag suttit med denna sommar är: Var finns min passion idag? Vad brinner jag för? Vad får mig att falla i farstun? De frågorna fyller mig inte längre med oro utan med spänning och tillförsikt! Förändring tar tid och energi men jag är på väg nu.