Ibland hör jag folk i min egen ålder och t o m yngre säga att det är för sent. För sent för allt möjligt. För sent att börja dansa. För sent att lära sig spela något instrument de drömt om hela livet. För sent att börja träna.  För sent att att träffa den stora kärleken. För sent att leva…

Det uttalandet gör mig provocerad! Jag blir ta mig tusan förbannad. Å så tänker jag på min pappa. Han fyller 70 i år. Han började på gitarrkurs för 10-talet år sedan. Han började spela nyårsrevy i Olofström som 62-åring. Nu har han nyss kommit hem från en längre resa till Filippinerna. Längre bort än han han nånsin varit innan. Han har aldrig sagt – det är för sent! Han säger istället – det där verkar kul, det vill jag prova.

Pappa har fattat glädjen i utveckling, meningen i inlärningsprocessen, grejen med nya upplevelser. Det är den som ger oss meningsfullhet och framåtrörelse mer än någon bestämt mål i slutänden. Det påminner jag mig om de där dagarna när jag är omotiverad och det känns tungt.

Läs mer: http://www.psykologifabriken.se/guitar-hero-i-vuxen-alder-fullt-mojligt/

Även de som inte vågar leva dör nån gång
Thomas Di Leva